Att inte ha någon form av disciplin alls. FaiL.

Det här med att man köper chokladpraliner att ta med till jobbet imorgon men råkar äta upp dem helt själv.

Är det bara jag & Bridget Jones som gör sånt?

 Pic: here

Film + café

Jag ska faktiskt gå till bibblan idag. Ikväll kör de nämligen filmcafé med Polanskis senaste film, Carnage.
Helena har redan tyckt till men eftersom The Ghostwriter är en riktig favorit hos mig, måste jag se rullen med egna ögon.
Film + café. Hmm. Jag ser mig själv i en mjuk fåtölj med varm choklad med vispgrädde. Inte helt fel en lill-lördag.

Pic: here

A booklover.

Tihi, det här stämmer verkligen på mig. Jag dreglade okontrollerat när jag klev in på Malmö stadsbibliotek. Det stället slår allt. Utom det här kanske. Jag måste visa er.
Jag har ju vanan att besöka bibblan varje gång jag hamnar i en ny stad.
Annars är det himla fint med ett eget bibliotek hemma. Det vill jag ha. En egen hörna dedikerad till läsning, och sen ska jag ha böcker överallt: i köket, bredvid sängen, i hallen...

Pic: here

This one's for you, Sara.

This one's for you, Sara. :)

Jag har precis fått en Iphone från jobbet (yup, another one bites the dust)  och på bussen hem hamnade jag framför Saras inlägg om kvinnor som fotograferar sig själva. Älskar't. 

Visst har hon en skarp penna den där Sara. Jag gillar det. 

Det stormade ett tag därinne men det är något bra. Det finns tjejer som inte förstår skillnaden mellan nätmobbning och kritik och endast tillåter kommentarer à la Åh vad vacker du är. Om man inte delar samma åsikt får man höra att man inte borde läsa bloggen. 

Till slut blir vi ett internet fyllt av tjejer likt de vi var på gymnasiet, osynliga och tysta, som lyder ledaren, den där blonda populära tjejen med den dyra täckjackan. Är bloggland det nya Kina liksom? 

Det är bra att tycka och tänka. Det är ännu bättre om vi tycker och tänker olika. 

Och jag älskar Saras skarpa iakttagelser. De är en motpol till de där egobilderna hon pratar om.

Pic: private

Christine i Malmö.

Ni anar inte vilken mysig måndagskväll jag hade igår. Christine kom förbi! Jag visste att hon var i stan men var inte säker på om hon skulle hinna träffa mig. Oj, så trevligt det var.
Christine kom  med vindruvor och choklad, en mycket bra gäst med andra ord, och jag bjöd på frittata i mjukisbyxor. Jorusåatt, när man kommer hem till mig får man vara som man är, vi får vara glada att jag inte myste runt i långkalsonger och flanellskjorta för det finns också på min repertoar. Christine är dock världens mest jordnära tjej så det hade inte spelat någon som helst roll.
Jag älskar tjejer som inte mäter människovärde i klädmärken och väskor. Tjejer som är kloka & roliga och bryr sig om mer saker än yta. Och Christine hörrni, den tjejen är insiktsfull. Så djup, så klok, så god. Jag tycker verkligen om henne och hoppas på fler bloggdejter.

Jag säger det igen. Fantastiskt vad den här bloggen tillfört mitt liv.

Pic: private

Pastagratäng.

Det här är så lätt att det nästan är skämmigt att tipsa om det. Man borde väl blogga mer avancerade höstgrytor antar jag.
Men den här pastagratängen är god och enkel, och sånt är bra när man ska laga mat på vardagarna. För jag vill verkligen laga mat på vardagarna istället för snabbmat eller tre kalla ostmackor. Håller ni inte med?
När jag sprang till stationen för att möta upp lillasyster som rullade in efter jobbet gjorde vi just det här till fredagsmiddag. Funkar fint med ett glas rött till.

Så här gör man.

300 gram pasta, t.ex. sedani eller tortiglioni
1 paket chorizo
2 burkar finkrossade tomater
125 gram mozzarella
1/2 dl finriven parmesan
2 msk finhackad persilja
olivolja
salt, svartpeppar

Koka pastan. Skiva chorizon i slantar och stek i olivolja, tillsätt krossade tomater och låt puttra i 5 minuter. Blanda pasta med sås och varva med riven mozzarella i ugnsfast form. Toppa med riven ost och persilja.
Gratinera i ugn 20 minuter på 225 grader.

Bon Appetit!

Pic: here

Mercredi.

Idag är en rolig dag på jobbet. Jag får hålla på med en kommande bok, prata med tryckerinissar och illustratörer. Sånt gör mig glad i själen. (Till skillnad från igår då jag drunknade i administration, usch.)
Och ikväll ska jag äta middag hos Helena. Vardagslyx, den bästa sorten.

Pic: private

Att spara och inte slösa.

Det är när man sparar som bäst som shoppingsuget känns mest. Jag har lovat dyrt att inte handla något innan det är dags för julklapparna.
Nästa år händer så mycket förstår ni. Min syster tar studenten, jag fyller de stora 3 - 0, (ingen kris i sikte) flera av mina vänner fyller också 30 och jag drömmer om en semester i Frankrike. Dessutom har jag ökat beloppet jag sparar varje månad, ifall jag en dag vill köpa en egen bostad. Om jag blir kvar här i Skåne liksom.
Sånt är ju mycket roligare att längta till än en ny tröja.. Men med det sagt, knorrar det rejält i shoppingtarmen idag.

Lite Kalabalik

Ellos

Lindex

Och det här med höstkappan hörrni. Herregud, vilken katastrof.
Här i storstaden finns alla märken och jag har provat modellerna in real life och det är (som vanligt) axelsömmar som sitter nere på ryggen och midjebälten som hänger ner till rumpan på mig. Ibland är det frustrerande att vara kort. Oh well, jakten fortsätter. 

Pics: here, here, here

The real me. Internationellt gångbar.

Förresten, har jag sagt att jag färgat av mitt år? Så här ser jag alltså ut på riktigt. Mörk som kakao.
Jag har märkt att det är en internationellt gångbar färg.
På biblioteket tilltalade en tjej mig på ett främmande språk och när jag förklarade att jag inte förstod henne skrattade hon och svarade att hon trott att jag kom från Bosnien.
När jag pratade med Malmös rabbin frågade han mig vilken synagoga jag vuxit upp i. Trots mitt nekande var han övertygad om att jag tillhörde flocken.
På lunchen idag pratade jag med några turister som trodde att jag, liksom dem, kom från USA.
Varenda gång har jag svarat att jag är en alldeles vanlig smålänning.
Häpp.

Pic: private

Malmö. Allt i ett.

Jag vet inte vad det är men jag trivs.
Det trodde jag inte att jag skulle säga om en storstad.
Men Malmö känns sällan som en storstad.
Det är staden, landet och kontinenten på samma gång.
Och idag har vi varit inbäddade i ett mjukt soldis med över 20 grader. Kan ni tänka er, i oktober.
Herregud, jag kanske aldrig flyttar härifrån.

Pics: private

Lund. Åh.

Igår var jag i Lund på möten.
Det gick inte så bra som jag hoppades men inte så illa som jag befarade.
Man får vara nöjd när man hamnar någonstans däremellan.
Men jag tar gärna alla chanser att besöka Lund. Åh, så vackert.

Pic: private

iblAnd kommer det riktiga livet i vägen.

Man ordnar fredagsmys med charkisar, ost och gott vin. Bjuder hem Helena och pratar bort kvällen.
Och tar inte en enda bild.

Ibland förstår jag inte hur jag kan kalla mig själv för bloggare. Fy så dåligt.

Men trevligt var det i alla fall.

Att fundEra på att skriva till Trinny & Susannah

Passande mingelklänning? Så himla fin.

Snart är det mingel på förlaget... och jag har inget att ta på mig!
Jag vet att en del kvinnor hävdar det varje fredag framför sprängfyllda garderober men när jag säger det är det verkligen ingen överdrift. Jag har inga passande jobbkläder.
En titt in i min garderob och man ser en student. Jag verkar ha fastnat där.
Min så kallade stil består av pyjamas, jeans, tröja och några färgglada converse. (Lägg till fyra år av hästsvans.)
Ja, ni förstår. Perfekt för plugg i biblioteket, mindre passande för kontorsmöten.

Jobbar ni på kontor? Vad ska man satsa på?

Pic: hm.com

@ kontoret

Here's where the magic happens.
Nja. Här är mer stället jag gör tusen misstag på just nu men jag jobbar hårt hörrni, och gör aldrig samma misstag två gånger.
Här är också stället jag har the time of my life.
Jag längtar efter att nervositeten ska släppa lite.
Annars är tillvaron himla fin.

Pic: private

Nobelpriset i littEratur.

Oj, vilken spännande dag det är för oss boktokiga. Jag är inte på plats i  år men lyssnar spänt på radion med resten av kontoret. Vem tror vi får det?
Som vanligt hoppas jag på de ständigt Nobeltippade kanadensarna Alice Munro och Margaret Atwood men de är ju tjejer och har därför oddsen emot sig. Fotografen, som fotar de officella författarbilderna, tror det är dags för en författare från den afrikanska kontinenten och branschfolk nere på pågående bokmässa i Frankfurt gissar på Adonis. Eller kan det bli älskade Haruki Murakami?

Herregud, idag kommer vi inte få något vettigt gjort.

Pic: here

En homosexuell kärleksscen. by Jonas Gardell.

Såg ni Jonas Gardells serie Torka aldrig tårar utan handskar, häromkvällen? Jag tycker den var ganska bra men jag tror böckerna är bättre. Mer djup liksom.
Det var också intressant att hänga med i chatten med Gardell himself efter programmet och något som det snackades om var att det här är första gången man ser en homosexuell kärlekscen.
Brokeback mountain ska vara en kärlekshistoria men man visade egentligen ingenting, man gömde undan kärleksscenerna, sånt kan man ju inte visa om det är två män liksom... Jag kommer också ihåg en utställning när jag var i Paris för några år sedan på Centre Pompidou om kärlekspar. Fotografen hade fotograferat tolv par varav ett var homosexuella. De andra paren fotades när de höll varandra i händerna och åt frukost tillsammans medan gayparet avbildades på nattklubb när de rökte hasch och sedan i sovrummet där de piskade varandra. Så jävla fördomsfullt.
Jorusåatt, det debatterade vi redaktörer på jobbet idag. Aldrig har vi sett homosexuell kärlek så här. Som två helt vanliga människor som blir kära som alla andra människor. 2012, ett fint år för människan.

Pic: here

Min första promenad i Malmö.

Jag har mycket kvar att upptäcka men efter första promenaden känns Malmö lovande. Jag älskar redan att det bor så många olika människor här och att de allra flesta lever trivsamt sida vid sida.

Pics: private

So, how did it go?

Hörrni, jag har haft världens bästa första dag på jobbet. Jättefina kollegor (ett järngäng av starka, smarta tjejer med lätt till skratt) och spännande arbetsuppgifter. Mitt skrivbord är redan härligt belamrat och imorgon har jag mitt första möte med en författare. Varför mjukstarta liksom?  

Jag är fortfarande lite rädd & nervös men mest av allt är jag lycklig.

Pic: private

imorgon smälLer det.

Coming to you live från Stadsbiblioteket i Malmö.
Flytten ner gick finfint utom för min dator vars skärm gick itu.
Nu bor den på dataakuten och jag hyperventilerar över tanken på nytt jobb utan min partner in crime. Ska jag få sparken innan jag ens börjat liksom?
Hur är allt med er? Har ni en fin helg?
Puss & kram.

Pic: here

16. Ett ögonbLick. (the moment I was swept of my fEEt.)

Rica hotell. En författare, en fotograf och en praktikant. Ja, ni kommer ihåg.
Jag rusar in i hotellobbyn där jag ska hålla koll på journalister och fotografer som ska slussas upp till författarens rum för intervju. Så satt han där, med skrattrynkor och ett leende på läpparna som säger att han inte är van att få vänta. Jag hälsar på stressade klackar, och försöker släta ut min enda kontorskjol. Den känns omodern och lantlig, som jag. Hej, jag heter Mia.
Vi sitter där i lobbyn länge, länge och jag tror han glömde bort att han inte var van att få vänta. När journalisten från DN äntligen kommer ner från rummet och därmed ger plats för Fotografen vänder han sig om i trappan. Vi ses väl på releasefesten?
Det gör vi och jag förstår ingenting. Kontrollmänniskan blir helt bortkollrad och med magen full av skratt säger jag ja utan att tänka efter först. Det är så olikt mig. Jag antar att skrattrynkor kan vara ganska farliga.
Dagarna som går innan vår första träff inser jag att jag ska äta middag med en man som är alldeles för gammal för mig. Mina vänner är förtjusta och förskräckta. Är inte äventyr precis vad du behöver? Tillhör inte det en ung kvinnas liv? Lev, lev!
Jag väljer en blommig klänning och går hemifrån i mina naturligt ostyriga lockar som jag alltid blir modigare av. Jag blir någon annan i dem. Eller den jag kanske är på riktigt?
Han väntar på mig vid Katarinahissen. Så sexig, så världsvan. Med skrattrynkor och ett självklart sätt. Han öppnar dörrar, drar ut stolen, bjuder på champagne och jag trodde bara sånt hände på film. Jag ser hur de runtomkring sneglar mot vårt håll och det pirrar i magen som om jag gör något förbjudet.
Restaurangen släcker ner men vi sitter kvar. Fotografen känner ägarna. Vinet värmer mina kinder och hjärtat vill inte sluta rusa. Det känns som om jag åkt bergodalbana i flera timmar.
Vi pratar om sånt jag aldrig pratar om. Och jag inser att han är mycket mer än fina skrattrynkor. Ibland sitter vi bara tysta, något jag aldrig kunnat i sällskap förut, och tittar ut på mörkret som sänker sig över Djurgården och jag tycker mig se en stjärna på himlen. Det är min första sen jag flyttade till Stockholm där lampor alltid är tända och gör det omöjligt för himlavarvet att hävda sig.
Vi bryter upp och jag minns fortfarande hans mjuka hand i mitt ryggslut i taxikön. Fjäderlätt och busigt. Chaffisen är från Göteborg och pratat oavbrutet men jag hör ingenting. Jag är bortkollrad.
Hela vägen hem säger vi allt med ögonen. Allt vi inte hann säga på taket på Fotografiska. Jag visste redan då. Jag visste hur himlastormande, underbart och berusande det skulle bli. Jag visste att mannen bredvid mig inte skulle bli mitt livs roman, men att han skulle bli mitt livs mest fantastiska novell.

Och det blev han.

Movies with a twist.

BTJ skrev om Donnie Darko och hur upprörda en del människor blev av den filmen för den lurar sina tittare med en plot twist. Man kände sig provocerad och närmast kränkt över att bli förd bakom ljuset. Det tyckte jag var rolig läsning för själv älskar jag vändningar i film. Smarta manustekniker och en annorlunda berättarröst är sånt som får mig att sitta på nålar. Har ni sett de här?

Citizen Kane 

- mysteriet med Rosebud är ett av filmhistoriens mest omtalade.

Psycho
- thrillermästaren Hitchcock lurar oss mer än en gång

Ingen utväg

- Kevin Costner och Gene Hackman i dubbelspel på hög nivå. (Jag älskar typ allt Gene Hackman gör.)

De misstänka

- Kommer ni ihåg förbrytargeniet Keyser Söze? Vilket spektakulärt slut den här filmen har.

Sjätte sinnet

- Shyamalan har gjort twist endings lite till sitt varumärke, kommer ni ihåg The Village också? 

Den här ungen skrämde slag på mig och slutet är ju på alla sätt häpnadsväckande.

The Others

- En riktig rysare som inte skrämde alla men nådde in till min kärna och skakade om hela mig.

Shutter island

- Man får anstränga sig för att hänga med och sedan blir man lurad ändå.

Pics: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7

Tack snälla ni. Här får ni några fina biLder.

Tack för alla glada tillrop. Det värmer så mycket. Och tänk att vi kan vara så här glada för varandra, och stötta och peppa varandra när det behvös. Det är något himla fint. Tack!

Pics: here

The Moon.

Spänd. Nervös. Glad. Stressad. Förväntansfull. Förvirrad. Lycklig. Orolig. Och lätt till gråten.

Den här veckan går upp och ner som en känslomässig berg-o-dalbana.
På fredag flyttar jag till Malmö.
På måndag börjar jag mitt nya jobb.

Vet ni, det är faktiskt inget skrämmande i att gå omkring och klaga på sitt liv: att drömma om något annat och sucka över att man inte har det. Nej, det läskigaste som finns är att få exakt det man vill ha. För tänk om man inte klarar det? Eller inser att man inte alls tycker om det? Att få det man vill ha innebär att man måste genomföra de förändringar man dittills bara drömt om, och förändringar är vi programmerade att vara rädda för.
Det känns som jag önskat mig månen i flera år och nu har någon äntligen plockat ner den och räckt fram den till mig. Här, varsågod. Så står jag med månen i famnen och känner plötsligt att den är så mycket tyngre och klumpigare än vad jag kunnat föreställa mig, och jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den. Förstår ni? Precis så känns det.
Jag gjorde en riktig chansning och det bar frukt. Nu ska jag få jobba för någon jag beundrat i år och det hela är så läskigt att jag mest bara står här med månen i famnen och försöker hålla hjärtklappningen i någorlunda schack.

"Destiny has two ways of crushing us.. either by refusing our wishes or by fulfilling them."
Henri Fredric Amiel

Pic: private

All that I am. by Anna FundEr.

Ikväll har jag suttit ihopkrupen i sängen, druckit varm choklad (och ätit ett halvt paket kakor!) och läst ut Anna Funders Allt som är jag. Herregud, vilken bra bok. (Tack Boel för tipset!)
Det är en roman baserad på verkliga händelser om en grupp intellektuella som flyr Tyskland när Hitler kommer till makten. Från London försöker de hjälpa andra ut ur landet samt sprida information om führerns planer till en tvivlande omvärld. Inte kan något så otroligt hända.
Nu sitter jag här rödgråten och täppt i näsan och tuggar på kvällens sista kaka. Den här Funder har en förmåga att skriva så det känns. Jag blev vansinnigt förtjust i karaktärerna, vilket gjorde läsningen så mycket starkare, och jag kommer bära med mig dem länge.

”Enligt min erfarenhet är det fullt möjligt att se något hända utan att se det alls.”

Pic: private