Lipizzaner. US.SundAy.

I New Jerseys egna huvudstad Trenton såg jag min första lipizaner. Denna mytomspunna häst, världskänd för sin klassiska ridkonst på Spanska ridskolan i Wien. Den första lipizanern kom till USA 1965 och idag finns ca sjuhundra invandrare. Kompaniet har sin bas i Florida men turnerar landet runt.
Jag minns uppklädda jänkare och sydstatare bjuda på en fartfylld hästshow och det var en himla trevlig eftermiddag. Och dessa hästar, underbart vackra.

Silvia Avallone. StåL.

Silvia Avallones bok är en av årets bästa. För en massa olika anledningar men kanske mest för att man sitter i ett hörn av Sverige och känner att det finns någon i norra Italien som förstår en precis. Ens historia och ursprung och hur motsägelsefullt allt det där känns.

Vi läser lite.

"Din son röstar på Forza Italia", sa Sandra och log ett påklistrat leende. "Han vill ha en superbil i stället för social rättvisa."

"För i vissa miljöer är det enda som är viktigt för en tjej att vara snygg. Om du är en tönt har du inget liv. Om killarna inte skriver ditt namn på pelarna på gården och petar in lappar under ytterdörren är du ingen. När du är tretton vill du redan dö."

"Vad innebär det att växa upp i ett kvarter med fyra stora hyreshus där det faller ner bitar av balkonger och asbest, på en gård där barnen leker bredvid ungdomar som säljer knark och tanter som luktar illa? Vilken världsbild får man på en plats där det är normalt att inte åka på semester, att inte gå på bio, att inte veta någonting om omvärlden, att inte bläddra i en tidning eller läsa böcker, och det är bra så? De två hade hittat och valt varandra på den platsen."

"Men att spotta på de sakerna var som att spotta på sig själv."

-Stål

Tomas Bannerhed.

Dagens skojigaste är kvällens författarkväll med fellow smålänning, Tomas Bannerhed. Har ni läst Korparna som han vann Augustpriset för? Den handlar om livet för en småländsk bondfamilj på 1960-talet. Sonen Klas berättar om familjens kamp att hålla gården flytande och pappa vid liv.
Vad tror ni, vågar man be om en autograf eller verkar det alldeles för boktöntigt?

Pic: here

Coats.

När man mäter 157cm över havet är höstkappor en riktig utmaning. Nu behöver jag er hjälp. Vilken tror ni skulle passa bäst på en kort, kurvig men naggande god tjej?

Vero Moda

Cos

Mango

Esprit

Mango

Den första och sista är nog mina favoriter. Vilka är era?

15. this week.

Blev kär i Sköna hems omslag. Annars har jag tröttnat på den tidningen. De flirtade lite väl med shabby chic där ett tag.

Gjort 7 dagar utan godis. Det är jätteduktigt för att vara jag som är så sockerberoende. En bonus är att jag tappat 1kg och 2cm runt midjan. Förundras över att små ätande kan ha så stor inverkan. När det blev lördag unnade jag mig en bit äppelpaj istället för godisskålen framför teven.

Skrivit på namninsamlingen för Haddile. Gör det du med.

 Letat ny lya i Malmö.

Haft svårt att sova. Avskyr sånt men det är så himla många känslor som fladdrar mellan revbenen just nu.

Pendlat mellan att vara överlycklig och totalt skräckslagen. Den jobbiga väntan är över. Jag fick det!

Tränat ordentligt och nu börjar syster & jag skymta mållinjen. Utmaningen är 200 pass på ett år. Det är 93 dagar kvar av 2012 och vi har 68 pass kvar att träna. Slipper vi sjukdomar och fler skador finns det ingen anledning till att vi inte skulle klara det här.
I veckan har vi pratat belöningar. En drömväska vore skoj men varken syster eller jag är särskilt galna i saker, en upplevelse betyder mer. Vi har surfat på städer som Bremen, Köln, Rom och Strasbourg. (ovan)

Hängt på tradera och bjudit på en kappa från Massimo Dutti. Förlorade i sista minuten. (J*vlar skit.) Nu ska jag surfa höstkappor för fulla muggar. Det börjar nämligen bli kallt nu.

Hur har er vecka varit?

Pic: 1, 2, 3,4, 5, 6, 7, 8

14. This makes me happy.

Vi har ju redan pratat om sånt jag tycker om. Annars är berättelser det bästa jag vet. Jag är så glad att jag vågar satsa på mitt drömyrke trots att marknaden är liten och tuff.

Pics: here

13. A first. (Jag har valt, En första berättelse.)

Det var i tvåan eller trean. Varje tisdag och torsdag hade vi fri skrivning i en timme och jag skrev flitigt i min skrivbok. Jag älskade de lektionerna medan de flesta i klassen klagade högljutt. Jag tyckte de var rubbade. Hur kan man inte tycka om att hitta på saker? Någonstans vände det där. Numera undrar jag ibland om jag är den rubbade. Hur kan man tycka om något som är så jobbigt och ibland faktiskt gör ont?

Hursom, jag skrev alldeles fantastiskt om en älg. Jag har kvar berättelsen och det är en bubblande komedi inspirerad av Sven Nordquists Pettson och Findus. Jag tyckte om hans underfundighet och lite tokiga värld, och så hade Berit, skolans bibliotekarie, sagt att som författare måste man ha någon att se upp till. En litterär idol.
Jag gjorde även ett halvhjärtat försök att illustrera sagan med samma detaljrikedom som Nordquist fast jag inte alls kan rita.
Min lärare Barbro, som var superkristen för det är man i Småland och bodde i ett rött hus i skogen för det gör man i Småland, tyckte att det var konstigt med en älg som kunde prata och bodde i ett vardagsrum tillsammans med lockiga Doris som alltid bar en prickig morgonrock. Barbro var tämligen säker på att hon aldrig hade hört något liknande. Och för mycket fantasi kan man bli konstig av förstår du.
Lillgamla jag försökte genom en tandlös mun förklara min artistiska vision men fick inget gehör. Så här kan man faktiskt inte skriva.
Jag började då tänka på Vincent van Gogh som var tokig och skar av sig ett öra och pappa, som jag var säker på var smartast i hela världen, hade förklarat att van Gogh var ett missförstått geni. Stackars van Gogh levde hela livet utan att någon förstod hans briljans.
Med det i åtanke återvände jag till min bänk och väntade tills klockan ringde för rast. När klassrummet fylldes av springande fötter och Barbro begav sig mot lärarrummet med sin blåa mugg i handen, gick jag beslutsamt fram till katedern och tog fram de eftertraktade guldstjärnorna som låg i första lådan. Jag pillade försiktigt loss en stjärna i hörnet på kartan och klistrade dit den på min berättelse. Sedan gick jag ut på rast och avfärdade det hela med att jag nog också var ett geni som blivit missförstått.

Jag önskar att den självklara tron jag hade till mig själv följt med upp i vuxen ålder. På många sätt var den nio år gamla Mia mycket modigare än dagens version.

För övrigt var jag en bokmal redan som liten. Bland Astrid Lindgrens böcker var Vi på Saltkråkan och Barnen i Bullerbyn stora favoriter.

Pic: private

Stövlar.

Jag har hittat höstens stövel hos Åhléns. 
Visst är den fin?
Lite tuff men mest klassisk vilket passar mig perfekt.
Hoppas nu den finns kvar i min storlek..

Uppdatering: besvikelsen när bilden inte alls överensstämmer med verkligheten...

fÄrger.

Pics: here, here, here

Fall. i love it. (Jag ska bara mysa ikväll.)

Nu är de här, de legendariska höstkvällarna.
Jag har tränat, duschat och hoppat i mjukiskläderna. Jag har också tänt sju värmeljus, blandat en smoothie och börjat på en ny bok.
(Boy, första kapitlet var inte att leka med. Vilka hemska människor det finns. Stark läsning men jag känner det i magen, det här kommer bli en bra bokupplevelse.)
Förutom att jag ska skriva brev till både Jenny och Angela så är det här vad jag ska göra.
Läsa och dricka smoothie och mysa.
De legendariska höstkvällarna, alltså. Äntligen är de här.

Pic: private

12. My first kiss

Så här fick jag min första kyss. Läs, och berätta gärna hur din första kyss kändes. Jag blev förskräckligt besviken på min. Så mycket dregel, så mycket tunga. Men minnet är förstås väldigt fint ändå.

 Pic: here

Söndag.

Min morfar bar alltid slips och pressade byxor på söndagarna i Gamleby. Ibland gick han till kyrkan men oftast inte. Speciellt inte efter att mormor dog. Jag gör ofta söndag i pyjamas och stannar helst hemma och gör så lite som möjligt.
Men morfar och jag har samma syn på söndagar. Det är en speciell dag. En vilodag. En dag då man får göra vad man vill och äta riktigt god mat. Gärna sådan mat som tar en hel eftermiddag att laga.
Vi har bara olika garderober.

Morfar och jag för länge sedan

Pic: private

Pro-women.

Det här kommande valet alltså.
En nagelbitare.
Och så himla avgörande för oss tjejer och våra rättigheter.

Skägg.

Typ alla män blir finare i skägg. Visst håller ni med?
Jag blir alldeles knäsvag av det.
Lite scruffy och operfekt, som om mannen kramats hela förmiddagen eller nyss kommit hem från ett äventyr och är märkt av ja, livet.

Pics: here

11. My handbag. (i min Väska.)

I min väska gömmer sig en hörna av trygghet. Vi spenderar dagar i högljudda klassrum, på praktikplatser, i köer, i väntrum och deltar i nervösa jobbmöten: allt det där är främmande och nytt och ibland lite läskigt. Därute i den myllrande världen tycker jag om att bära med mig min egen hörna. En mjuk vrå av pennor, böcker, handkräm, tejp, lim, tre-fyra läppglans och framförallt ett anteckningsblock som en gång i tiden var rött men nu mest bara är smutsigt och avskaft.
Där i kluddar jag konstant. Jag klistrar in bilder på saker jag tycker om, kopierar sångtexter jag vill gråta av och listar bra ídéer och udda fakta bara för att de är udda.Visste ni t.ex. att den ledande dödsorsaken bland bävrar är fallande träd?
Som sagt, i den ibland lite läskiga världen är det skönt att bära med sig en egen vrå av trygghet.

Det här är förresten min favoritväska. Förstås.

Annars drömmer jag ibland om en väska från Mulberry. Den här heter Lily och är väldigt fin tycker jag. (Även om inte så mycket trygghet skulle få plats där.)

Pic: here

10. Outfits

Dagens outfit består av pyjamas och snuvig näsa, det vill ni inte se.
Jag visar min favoritklänning istället.
Det är en vit bomullsklänning från Asos som jag haft massa skoj i.
Jag känner mig alltid som världens finaste i den.
Jag är för övrigt en klänningstjej. Om jag bara fick bära ett plagg för resten av livet skulle jag välja klänningen.
Har ni ett favoritplagg?

Pics: private

9. Faith. (Min tro.)

En vän rynkade pannan och frågade mig hur jag kunde tro på Gud efter allt som hänt mig. Efter den sorg jag känt och det hemska jag varit med om. Hur kan jag tro att Gud finns.
Vi satt på en balkong i Lund där vi hamnat efter en hemmafest och väntade på soluppgången. Mitt vänstra knä hade ett otäckt skrubbsår efter en promenad hem på sneda kullerstensgator. Det var en sådan där kväll när själen är vidöppen och man pratar om allt medan vänskapen blir flera meter djupare.
Och jag sa bara som det är, som det alltid varit. Efter alla hemskheter andas jag fortfarande. Jag står och går, lever och hoppas, skrattar och älskar. Fortfarande. Hur kan Gud inte finnas?

 Pic: here

8. My sisters

Ja ni vet ju att jag har en lillasyster, Emma, som jag skrivit om här och här. Sen har jag en styvsyster också. Visste ni det? Hon heter Linda och hennes pappa är gift med vår mamma. Vi har ingen koll på dem men vi har istället hållit kontakten och hon har en permanent plats i mitt hjärta.
Sen har vi Ulrika som tillhör min extrafamilj där jag bodde när det inte fanns någon annan, och så finns förstås Ida som är min familj för att hon känner mig kanske bäst av alla. Hon är min klippa och hon har gett mig den enda fasta punkt jag någonsin haft.

Jag har sagt det förut men det gör verkligen inget om det inte ser ut som i sagorna. Min familj är som ett knepigt, lite udda men himla fint lapptäcke.

Pic: private

Systrar.

By the way. Helgen har varit höstigt romantisk med sol & varma färger som hösten alltid är, tills det blir måndag och man ligger däckad i ett virus.

Hur mår ni?

Pic: private

Plötsligt händEr det. TydLigen.

Alltså, nu ska ni få höra. Jag svarade på en marknadsundersökning förra veckan och fick ett paket fyllt med hårvårdsprodukter från Pantene som nu kommer till Sverige: jag har också fått en parfym från Yves Rocher, för lång och trogen tjänst antar jag: i helgen vann jag hundra spänn på Triss och när jag stövlade in på gymet lördag morgon hade mitt medlemsnummer vunnit två biljetter till Cirkus Scott.

Plötsligt händer det tydligen.