Ibland kan jag få en känsla
så stark bakom revbenen att den nästan går att ta på:
jag måste bort och andas ny luft. Rutinernas bojor måste
brytas. Helt enkelt. Ofta kommer den här känslan den dag det absolut inte passar sig men när den väl infinner sig bakom revbenen finns det
ingen återvändo.
Jag är sjutton år. Klockan är cirka kvart i åtta. Tiden jag alltid stegar iväg till skolan. Samma väg fram och tillbaka i tolv års tid för att gå fram och tillbaka i samma korridorer. Samma raster. Samma skvaller. Samma tråkiga mattelärare. Just idag duger inte det livet. Jag känner att jag behöver gå på
ny asfalt. Utan att jag tänker närmare på det följer jag bara magkänslan och
fortsätter gå. Förbi skolan.
Jag fortsätter bara rakt fram tills jag når
busstationen och tar första buss som rullar förbi. En stund senare har jag hamnat i lilla och hyfsat ointressanta
Värnamo men det gör inget för här skiner solen från en
blå himmel. Jag promenerar på nya gator, tar tre foton på ett hus jag tycker om, köper en
grå kofta från Benetton som jag egentligen inte har råd med och hittar en tre månader gammal
Vogue på Pressbyrån som de glömt returnera. Jag köper den fast jag egentligen inte är så tokig i mode. Jag köper den för den
berusande känslan de glansiga sidorna ger mig. Jag fikar en gigantisk
räksmörgås på Stigs konditori och skriver pseudodjupa tankar i min anteckningsbok. Sedan tar jag bussen tillbaka och traskar hem för att börja med läxorna. Och småler över mitt
hemliga äventyr när pappa frågar hur skoldagen varit.
Än idag är det en av de
trevligaste dagarna jag spenderat i mitt eget sällskap.
Summasummarum. Det är fel att skolka men ibland är det precis vad du ska göra. Ja, du hörde rätt.
Skolka från livet och rutinerna. Skolka för en blå himmel och
oplanerade tokigheter. Jag tror det är vad livet handlar om.