Jag tänker inte så värst mycket på mig även om min egen död också skrämmer, men jag har alltid klarat mig själv så jag reder väl ut det där med att dö också.
Men min lillasyster. Min Emma som jag skyddat sedan första andetag.
Tänk att inte kunna ge syster en kram, inte höra pappas röst i luren eller tänk att föda barn för att sedan förlora dem – min mage knyter sig i ren ångest. Jag får på riktigt svårt att andas.
Och det finns ju inget vi kan göra åt allt det här. Är det inte det som är värst?
Vi har inte något att säga till om förutom att be en stilla bön om att man får stryka med först så man slipper uppleva smärtan, saknaden. Döden verkar värst för den som blir kvar.
Som storasyster vill jag också vara på plats före lillasyster. Tanken på hon ska vara någonstans där jag inte finns och kan ta hand om henne gör mig illamående.
När man tänker efter är det ganska jobbigt att ty sig till människor. Förr eller senare kommer man ju bli så himla ledsen.
Pic: here
6 kommentarer:
WORD!
Skrev också om döden idag, du skriver fint om hur du vill skydda din syster.
Ja, det där är svårt. Både döden och rädslan. Och inte minst kombinationen. Nyss läste jag någonstans att "Alla ska vi dö en dag. Men alla andra dagar ska vi leva." Det känns som en viss tröst.
you are my heaven on earth!
Susanne: åh jag vet inte om det gör det, jag är fortfarande rädd för att man inte ska få se alla människor man älskar igen.
Ulrika: and you're mine!
Jag är också livrädd för döden fast jag egentligen inte vill vara det. Jag vill ha en sådan där härligt, latinamerikansk, avslappnad inställning till döden. Se det som en del av livet och tänka att set ordnar sig. Men det gör det ju inte. Eller hur? En dag är vi borta och då är det slut. Jag hoppas så innerligt art jag inte blir sist kvar.
Skicka en kommentar