En annan sak jag är rädd för är att jag inte har vad som krävs för att lyckas med det jag vill lyckas med. Eller att jag klurar ut det tillsammans med vem jag är alldeles för sent så att jag missar möjligheten till ett lyckligt slut med hela familjepaketet.
Det känns ganska intimt att skriva det. Kanske för intimt för bloggen. Men om vi inte kan prata på riktigt om sånt som betyder nåt, vad är då poängen?
11 kommentarer:
Helt rätt. Och det man brukar upptäcka, när man öppnar sig, är att andra människor tänker på ungefär samma sätt och är rädda för ungefär samma saker.
Älskar din sista mening! - men det jag egentligen hade tänkt kommentera är det där med om man har vad som krävs.
Jag tror inte att det är det som är det viktiga. De viktiga är att veta vad man vill och vad som gör en lycklig. De som är framgångsrika är det sällan för att de är genier - utan för att det kan med att förverkliga sina drömmar. För egen del har jag varit så himla duktig - och det tog mig inte alls dit jag ville.
Kram!
Laste just ditt inlagg om doden. Ar ocksa radd for den, vet inte vad som skrammer mig mest, att lamna mina barn eller att de lamnar mig. Men ofta tanker jag pa det och det skrammer mig.
Fint inlagg!!
Kram!
Fint. Jag är med dig. Om du vâgar, vâgar jag!
Du är modig!
Rädslor kan vara både konkreta och abstrakta. Mina egna rädslor är nog mer av den sistnämnda sorten.
Liksom så många andra saker håller jag dem nog mest för mig själv, vilket kanske inte alltid är så konstruktivt. Genom att prata om dem upptäcker vi ofta att vi inte är ensamma om att känna som vi gör, vilket i längden kan vara till stor hjälp för att övervinna just rädslorna. Blir därför så glad när jag läser vad du skriver. Visst vet jag innerst inne att vi behöver bli mer öppna inför varandra, men vi behöver ständigt påminnas om detta!
Att vara rädd för att inte ha det som krävs verkar vara mycket vanligt. Kanske främst bland kvinnor? Eller så är det kanske kvinnor som vågar erkänna rädslan? Och alltså är modiga..?
Jag vet att jag har vad som krävs. Jag vet vem jag är. Jag har hela lyckliga familjepaketet. Nu är jag istället rädd för att förlora det jag har... Går det verkligen att vara utan rädslor?
Kram
Jag är livrädd för döden och för att mista de jag älskar. Varje gång O är ute och reser är jag övertygad om att han kommer att dö. Han brukar bli irriterad och säga "varför dödar du mig alltid?!" Nu oroar jag mig för att lille V ska ryckas ifrån oss. Det är verkligen så, först oroar man sig för att man inte ska hitta någon att älska, sedan oroar man sig för att man ska förlora den man älskar. Försöka att leva och njuta av nuet och inte oroa sig så mycket kanske?
Klura ut vem man är? Jag vet inte om jag har kommit fram till det än?
Det är jag också rädd för! Jag är i och för sig 24 men jag vet inte alls vad jag vill göra ännu och det stressar mig jättemycket! :/
Linn: det har varit min erfarenhet genom den här bloggen. Så många förtroenden jag fått ta emot. Så fint.
Milea: nej men då kanske du är rädd för något annat? Att du kom på det "för sent", att det inte blir som du tänkt dig?
Pia: det värsta är att vi inte kan göra något åt det tycker jag. Maktlösheten. Jag antar att det enda sättet det kan kännas lite bättre är att vi kan dela vår rädsla så här, jag tröstas av att du känner precis som jag liksom.
Sara: Oh well, då måste jag ju våga. :) Heja oss!
Hanna: du är modig! Du ska ju bli mamma, världens bästa också.
Ellinor: ja men eller hur, jag tror att det som vi är rädda för och det som vi inte kan påverka kan kännas lite mindre läskigt om vi delar det. Bär det tillsammans liksom.
Miss Storm: där sa du ett sant ord. Jag tror inte heller på en tillvaro utan rädsla. Nu när jag äntligen fick mitt drömjobb så går jag omkring och är livrädd för att förlora det.
Petchie: Det är inte skönt att höra att du är rädd men det är lite skönt att höra att jag inte är ensam. Jag kan ibland få panik på den tanken, att få barn och älska de till vansinne och sen kanske något fruktansvärt händer, hur överlever jag det... Ibland tror jag att jag är för feg för att egentligen få leva.:)
Karin: förstår det. Jag kände precis som du. Hade bara en luddig oformlig aning om vad jag ville göra, det var inte förrän sista året på universitetet, när jag var 27år, som det klickade och jag fann min väg. Andas, du kommer dit du med.
Åh, jag vet precis vad du menar. Tänker på det mycket just nu.
Skicka en kommentar