.la comida

Så jag bor tillsammans med en spansk reseledare. Teresa.
Den mest färgstarka människa ni kan tänka er. Bokstavligt talat.
Skor, blus, örhängen, byxor - allt vibrerar i starka olika färger.
Som gyllenbrun spanjorska bär hon förstås upp det med bravur.
Teresa är en fantastisk person att bo med.
Hon väcker mig med spansk gitarrmusik på morgonen, spelar salsamusik lagom till middagen, har lätt för att skratta och gör ungefär trehundrafemtio stavelser i minuten tillsammans med x-antal handgester, och tvekar inte att dra på sig klackarna för att dansa bort hela natten.
Fast tjejen är lagom mycket äldre än mig har hon blivit en fin vän.
Så är det ju förstås. Vänskap har ingen ålder.
Hursom, ikväll sörplar vi gazpacho. Gott!

.Snart kommer jag hem tilL dig

Ett litet stick av hemlängtan kändes idag någonstans i hjärttrakten när syster mailade att jag måste komma hem nu för hon vill ut och shoppa höstmode med mig.
Aaaw, fina ord från en tonårig, modetokig lillasyster.
- Syster, håll ut! Jag kommer snart.
Säsongen börjar närma sig sitt slut för oss. Fönsterluckor stängs, parasoll fälls ihop och vi reseledare börjar förbereda väskan - den ständiga följeslagaren. Vemodet hänger i luften.
Fast egentligen är det ju nu mitt alldeles egna äventyr börjar.

Jag & Picasso.

Så min favoritutflykt är Picassomuséet som jag bloggat om HÄR.
Jag älskar att köra guidade turer där - konsttokig som jag är.
Det är något speciellt att lyckas vända någon som först tycks skeptisk till idén, konst plus museum. Känslan när man lyckas förtrolla någon med anekdoter om konstnären och tankar om verken, är tokfin.
(Jag får för övrigt samma känsla när jag lyckas sälja in en bok hos någon som hatar att läsa.)
Nåja, när ni väl kommer hit ska ni bege er till skulpturträdgården som bjuder på fina skulpturer och en utsikt som är så vacker att det gör ont.

Pics: private

.lE sac

Dagens köp är något så klyschigt franskt som en stråväska.
Jag har suktat efter en kalaslänge så när jag äntligen snubblade över ett exemplar var det bara att hala fram plånboken.
Om jag kommer äta mycket nudlar i höst? Oh, ja...

Pic: private

Gourdon.

I helgen rullade vi upp i bergen till byn Gourdon.
Min franska kollega ville spana in en bilmässa.
Jag följde med för att spana in byn.
I Gourdon bor det cirka sexhundra människor och det lär inte växa så mycket mer eftersom byn ligger på en bergstopp, svårtillgänglig och isolerad.
Nedanför i dalen runtom rinner Loup rivière, Vargfloden dit Gourdons busungar klättrar ner för ett sommarlovsdopp.
Förr i tiden var Gourdon en feodal by och än idag finns det bara en väg in och ut ur byn. På den gamla goda tiden stod feodalherrens vakter där redo att kräva skatt eller varor från den som ville passera Gourdons grindar.
Nuförtiden är det mest turister som hittar hit för att köpa tvål, keramik och godis, och kanske äta en lunch med en hisnande utsikt över La vallée du loup, Vargdalen.

Pics: private

kL. 10.50 på väg till stranden i Juan-les-Pins med en bra bok.

Pics:private

.de älskande i Peynets värLd

Häromdagen besökte jag Raymond Peynets museum i Antibes.
Litet, charmigt och småskojigt.
Precis som illustratörens verk.
Mest känd är han för sina bilder av de älskande, les amoureux som han målar i olika situationer, på alla möjliga platser - ofta med någon finurlig och söt kommentar.

Tycker man om det sockersöta, det lite finurliga och är en obotlig romantiker får man inte missa Raymond Peynet vars muséer finns i både Frankrike och Japan.
I ett annat liv hade nog Raymond Peynet och jag kommit kalasbra överens.

Musée Peynet

Place Nationale

06600 ANTIBES

Pics: here, here, here, here

So let me ride this wind till I don't look back...

Spelas varm denna lördagsmorgon när jag hänger tvätt och följer de fruktansvärda nyheterna hemifrån.

.ChurchilL var ganska klOk

"Har du fiender?
Bra!
Det betyder att du stått upp för någonting, någon gång i ditt liv."


Ergo, jag tänker fortsätta säga precis allt jag tycker.
Hur förvånade människor än blir härnere i machokulturens södra Frankrike.
Passivitet är fienden, inte starka åsikter.

.Cap 3000

Idag har det regnat här. Det har aldrig hänt innan och vi alla, fransmän som turister, är närmast traumatiserade av chock. Vad är näst? Armageddon?
För att slippa vattenpölar och paraplyer tog jag tåget till Cap 3000 - ett stort shoppingcenter i St Laurent du Var, en liten kustby precis utanför Nice.
Väl där gjorde jag en bra insats på Sephora som har 70% rea, fick också med mig en korallröd kavaj och klämde på ett par skyhöga klackar från Minelli som jag dock tvingade mig själv att lämna kvar i butiken.
Du behöver inte fler klackar, Mia!
Fast vi vet ju att jag kommer köpa dem ändå innan jag åker hem. Jag älskar ju klackar.

Är ni nere på Rivieran får ni i alla fall inte missa den här shoppingpärlan. Ta tåget dit, gå av och promenera rakt fram i fem minuter, et voilà.

Cap 3000
Avenue Eugène Donadeï
06700 Saint-Laurent du Var

Pic: private

.tUrkost (la côte d'azur fÖr mig)

Pics: private

.tA chansen

Idag är en sådan dag då det är fysiskt och psykiskt tungt att gå runt hörnet till bageriet och inhandla morgonbrödet.
Oroa er inte, det är självförvållat.
Det har nu rullat in ännu fler reseledare till stan. Britter, kineser, australiensare, spanjorer och en sydafrikan.
Och så våra franska kollegor på det.
Klart jag var tvungen att följa med ut.
(Spanjorer kan dansa till fem på morgonen, australiensare spottar aldrig i glaset och fransmänn stöter på allt i kjol)
Hursom, om ni någon gång får chansen att jobba som reseledare, ta den. Fy tusan vad roligt det är att träffa människor från hela världen.

.Une spécialité nicoise

Så jag spenderar mycket tid på mitt lokala bageri.
Nyfiken som jag är provsmakar jag mig igenom sortimentet.
Det går alldeles utmärkt.
Igår högg vi in på något så udda som sockrade grönsaker.
Lövtunna blad med sockrad mangold, en specialitet från Nice.
Det låter ju jättetokigt men det var faktiskt riktigt gott.

Pic: private

.I ItAlien sadE han till mig det jag behövde höra

Och han sade till mig: "Du ser mer ut som en italienska. Du är mjuk och liten, med gröna ögon och fylliga läppar. Du har ju din runda rumpa och dina breda höfter. Och män vänder sig om för att spana in dig. Jag älskar allt det. Varför kan inte du också göra det?"

Det var min franska pojkvän som en gång sade så till mig. Här på en restaurang i italienska Ventimiglia.
Jag kommer ihåg att jag tittade mig omkring på de mjukt runda italienskorna och något inombords klickade.
Jag var så jävla trött på att maniskt räkna kalorier och ständigt ha ett dåligt samvete. Varför bara inte acceptera att jag inte ser särskilt svensk ut, tänkte jag.
Mjuka italienskor är ju himla vackra de med.
För ni förstår, hur mycket jag än tränat genom åren har jag aldrig blivit varken lång, blond eller rak i min kroppsbyggnad. Kläder hänger aldrig elegant på mig och hur mycket jag än svälter kan jag inte bli en storlek 0.
Och idag är min rumpa och mina kalasbreda höfter mina favoriter. Jag älskar hur fint klänningar sitter på mig, hur jag har en riktig timglasfigur.
Det trodde jag aldrig att jag skulle säga.

Mitt på en solig piazza släppte jag den där stora klumpen av ångest. Gick därifrån och har aldrig haft de där superelaka dagarna mot mig själv, sedan dess.
Som ni säkert gissar är den här lilla italienska gränsstaden magisk för mig.

*Italienskorna är mjukt runda även på bröllopstårtorna.

Pics: private

.lEs yeux

Apropå sömnlöshet, kan ni det där med ögonkrämer? Kladdar ni med sånt?
I så fall, vad funkar? Jag menar, verkligen funkar?

Pic

.tHe other side Of the coin

De senaste dagarna och kanske framförallt nätterna har jag upplevt turismens baksida.
Misshandel, fylla, våldtäkter, alkoholförgiftning, rån och allmänt äckligt beteende.
De bitarna ingår också i mitt jobb.
Vi, reseledare, går från guidning till sjukhus, från utflykter till polisstation och fyller i hundratals blanketter medan vi samtidigt är mammor, psykologer och bästa vänner till den där resenären som illröd i ansiktet ligger och spyr upp sin ångest på akuten.
Så mycket ångest.
Och tårar, ilska, förtvivlan och skam.
Men man får aldrig döma, bara finnas där.

Efter en helg med så mycket skit och ingen sömn (nix, överdriver inte, fått tre timmar totalt) ska reseledaren nu medla med lokalbefolkningen och än en gång, be om ursäkt för mina resenärer och för mitt lands tragiska alkoholkultur. Suck.

Pic: private

.Shoppat fRanska klassiker

Jag gnistrar och glimmar som en mindre julgran nuförtiden.

Pic: private

.matorgien fortsättEr

Igår åt jag trerätters i finaste sommarklänningen från Blondinbella. (visst är den fin?)
Musslor à la crème, salade provencale, grillad fisk med potatispuré och färsk dill med godaste senapsåsen, och slutligen chokladmousse med jordgubbar.
Och så härligt sällskap på det.
Ja ni förstår ju hur magiskt det var.
Ett tag där trodde jag dock klänningen skulle spricka.

Pic: private

.breakfAst TV just got Interesting

En berättelse om en redaktörs liv. Klart att jag gillart!
Men det kommer ni också göra, jag lovar.
Rachel McAdams alltså, så bra hon är. 
Och det där manuset.
Och den där musiken.
Och Diane Keaton & Harrison Ford som rivaliserande nyhetsankare.
Åh, åh, åh!
Se den.

Hemma på min franska gata.

Pic: private