
Mitt i stress, försommarvärme, powerwalks med bästisar, fester, plugg, tentor och pussar & kramar, kikar jag in för att tipsa om en av de
bästa böckerna jag läst.
I
Mot Fyren lär man känna familjen Ramsay som befinner sig i
sommarvillan på ön Skye. Sonen James vill inget hellre än att åka till
fyren men slängs mellan hopp och förtvivlan när familjens olika medlemmar siar om morgondagens väderleksrapport.
James får aldrig åka till fyren.
Första
världskriget kommer och först tio år senare kan familjen återvända till sommarhuset. Och då är inget som förut.
Virginia Woolf skriver så man är inne i allas tankar. Det som händer i världen utanför sker endast någonstans i periferin.
Stream of consciousness-litteratur kallas det.
Marcel Proust och James Joyce harklar någonstans och menar nog att de var först med det greppet. Men jag tycker Virginia Woolf gör det tusen gånger bättre.
Miljöerna, personerna och framförallt det fina
språket gjorde att jag fasade för när boken skulle ta slut.
Pic: private