I väntan på grönt

Det är rött. Jag står snällt och väntar. Det är fullt med folk omkring som det alltid är i London. Mängder av språk virvlar runt i luften, barn skriker och sirener blinkar.
Solen skiner dock och jag känner mig stolt. Vilken effektiv dag jag haft! Varför muttrar alla, rött är rött? Det är bara att vänta.

Så blir det grönt och bilarna stannar motvilligt. Jag ler triumferande! Se det slår alltid över så snabbt. Det är först nu jag upptäcker tystnaden runt mig.
Jag är den enda kvar på trottoaren. Alla andra har slängt sig ut mellan bilarna när signalen lyste rött.


Helt plötsligt känner jag mig väldigt väldigt svensk.

xxx

Ett GANT hem

Pratade precis med pappa som berättade att jag fått hem GANT Home-katalogen som jag beställde för några dagar sen. JIPPI! Det ska bli roligt att se mer än det lilla jag sett här online.


Sovrum helt i min färgskala. Hög mysfaktor, inte sant?


Ett badkar finns definitivt på min önskelista till mitt framtida hem!


Bilder: GANT Home

Grattis Ida!

Grattis Ida på 25-årsdagen!
Ida, det är min rumskompis som just nu befinner sig på andra sidan jordklotet i ett litet samhälle i södra Australien. Om lite mer än en månad återvänder hon och då har vi inte sett varandra sen augusti! Huh!

Ida hälsade på mig när jag bodde i Montpellier. Hon bidrog enormt till Frankrikes BNP då hon länsade Montpelliers shoppingcenter. Jag har tränat dig väl.

Vi träffades när vi var 13 år och började högstadiet.
Vi hatade varandra.
Vi hade en gemensam tjejkompis och båda upplevde att den andra var i vägen. Idag har vi ingen koll på den där kompisen medan vår vänskap är inne på tionde året.
Vi fann varandra när vi båda vann en uppsatstävling i nian och fick åka på ett skrivar-seminarium i Jönköping.
Det visade sig att vi hade jättemycket gemensamt och Ida visade sig vara en sådan person jag i hemlighet drömde om att vara.

Av någon anledning kom vi in på skilsmässor och Ida berättade om sina föräldrars skilsmässa och hon var verkligen inte rädd för att prata om de jobbiga sakerna. Det är så modigt tycker jag och är något jag själv har väldigt svårt för. Jag uppfostrades att tro att man inte ska prata om sådana saker utanför familjen för det är skämmigt och pinsamt.
Tack vare att Ida och hennes härliga familj kom in i mitt liv upptäckte jag att resten av världen inte tänker så. Att det inte alls är pinsamt att vara ledsen eller uppleva en jobbig period. Styrka är istället att våga sträcka ut en hand och be om hjälp.

Tack vare Ida blir jag ständigt bättre på att berätta hur saker egentligen ligger till men jag har ofta undrat om hon la märkte till tårarna som rann nerför mina kinder där jag satt bredvid henne på en fullsatt buss på väg hem.

Skynda hem nu så jag får grattiskrama dig!

Bilder: Privata