Långt borta i Savannah

Nej nu lägger jag ner för kvällen. Inte. Mer. Plugg. Orkar inte.
Egentligen har jag en hel del kvar som jag planerat att få gjort ikväll men hjärnan håller på att krascha så nu bryter jag.
Tror jag ska läsa lite för nöjes skull...och äta clementiner. Ja! Det låter bra- det får det bli!
Läser John Berendts "Midnatt i ondskans och godhetens trädgård". Ni som känner igen titeln vagt och undrar varifrån ni hört den: är det också en film med/av Clint Eastwood- baserad på boken självklart.

Jag blev inte intresserad av boken p.g.a. Clintan. Jag har själv varit i Savannah, Georgia. Jag har till och med besökt Mercer House där det hela utspelar sig. Ända sedan dess, och det är några år sen, har jag velat läsa boken som gjorde huset odödligt.

Savannah har stannat i mitt minne. Det är en underlig kontrast man ställs inför när man kommer dit. Den första "staden" i USA:s syd och det märks!
Gamla södern lever här med dess anrika traditioner, levnadsregler och sociala koder. Tänk Margaret Mitchells, Borta med vinden, som också porträtterar staden. Värdig, stillsam och förfinad.
Arkitekturen i Savannah är värt ett alldeles eget blogginlägg men det är jag för trött för. Åh, vilka hus! Stora "plantage-hus" med vita kolonner, mäktiga balkonger och prunkande blommor.

Hela Savannah ser dock inte ut så. Det är en stad med en fruktansvärt synlig segregation. Jag kommer ihåg känslan av att slaveriets slut inte kändes alltför avlägset här.
Staden genomsyras av en tid som inte längre finns någon annanstans. Bra eller dåligt, döm själv. Men jag drömmer om att återvända och insupa atmosfären en gång till.

Tips:
"The Majesty of Savannah" Peter Beney
"At home in Savannah: Great Interiors" Harris Tattnall & Van Jones Martin
"Civil War Savannah" Derek Smith

The Upside of Capitalism

Lång, kort, skum, utan skum, med vispgrädde? Behöver du varva ner? Ta en utan koffein då!
Jag som aldrig dricker kaffe, tycker egentligen inte om smaken, har hittat en ny bästa vän i Starbucks.
Kaffe är en hel vetenskap; cappucino, frappucino, macchiato eller en liten vass espresso. Från att plocka bönan, mala den på rätt sätt till att servera mig den.
Doften når mig där jag går ute på Portobello Road letandes efter nästa fynd. Jag bara måste gå in och lukta lite. Kanske kasta en glans på menyn. En frappucino är aldrig fel... Hmm, en liten, non-fat, koffein-fri då.
På det sättet legitimerar jag mitt nyvunna beroende och när jag kommer hem på kvällskvisten har jag för det mesta druckit åtskilliga liter plus hittat några nya Starbucks på köpet.
De som klagar på bristen på mångfald och kapitalismens framfart, har uppenbarligen aldrig druckit kaffe på Starbucks. Me like alot!

.fAmilytime

I helgen har jag och min lilla familj släpat oss runt till stans alla sevärdheter. Att vara turist är rätt krävande.

Vädret har inte varit snällt mot oss- motvind, duggregn/enstaka droppar/ösregn och en allmän grå himmel. Men vi har värmt oss med hinkvis med te. When in England.
Nu är vi hemma för att vila våra trötta fötter en stund. Sedan väntar upptäcksfärd i South Kensington för att finkamma Harrods och Harvey Nichols.

Pics: private

Hemma - vad är det?

Vad är hemma för dig?
Din säng, en gammal nalle, ljuden av mamma diskandes i köket? Jag är nog inte någon materialist för hemma har alltid varit ganska flexibelt för mig. Jag associerar mitt hem med människorna jag älskar.
Det finns ett folk, berber som lever nomadliv i Marocko. De är kända för sina smycken av bärnstenar och de har ett ordspråk som säger att hemma är där hjärtat är.

En del människor undrar om jag känner mig rotlös eller långt borta från min familj men det gör jag inte. Just för att de är ju alltid med mig.
Vart jag än åker finns de där med mig. Allt annat är otänkbart.
Med mail, messenger och Skype så pratar jag mer med mina nära och kära än en del av mina vänner som bor bara några kvarter från deras familjer!

Får jag välja en faktisk sak som är hemma för mig, måste jag säga mina böcker. Pappa förbjöd mig att dra med samtliga bokhyllor hit och jag insåg ju själv det orimliga i det.
Det har dock gjort mitt rum konstigt tomt tycker jag. Det har inte känts som mitt rum. Jag har inte slappnat av helt enkelt.

Idag fick jag en leverans hemifrån med några av mina böcker. Har satt upp dem i min lilla bokhylla och nu känns det lite mer ombonat, lite mysigare, lite mer som hemma.

Pics: private

MINA ORD

Jag har trillat. Flera gånger. Jag har rest mig upp igen precis lika många gånger. Det spelar ingen roll hur många gånger du faller för styrkan ligger i förmågan att resa sig upp igen.
Att våga ta ett djupt andetag, erkänna att man var på fel väg, kanske skratta lite åt eländet och se livet runt omkring en igen.
Just nu ser jag löv! Löv i alla möjliga färger som ligger precis överallt utom i träden där de borde vara. Jag får sån lust att springa genom högarna och se alla färger virvla upp runt omkring mig.
Jag glömde det där lilla ett tag men nu ser jag igen- ser att det stora finns just där. I alla tider har man diskuterat livets mening, trots allt vi kan, har och håller på att utveckla så har vi inte kommit närmre anledningen till varför vi är här. Men jag har funderat, kanske behöver vi inte grubbla inne i ett laboratorium eller skriva långa analyser av våra tankar.
Istället gå ut, vira en halsduk runt halsen för det blåser idag och spring genom lövhögarna!
Kanske då, just då, just där hittar du meningen. Ögonblicken som är till för att upplevas inte analyseras.

Hampton Court.

Vi var på utflykt igår, till Hampton Court. Ett slott från 1500-talet där bl.a. Henry VIII huserade, ni vet han som "uppfann" skilsmässan. Det sägs att en av hans ex-fruar som blev avrättade när han var sugen på en ny spökar i processionssalen. Jag och väninnan Meltem försökte viska hennes namn; Catherine men ingen kall vind svepte genom rummet. Slutsats, Catherine har nog kommit över Henry.


Jag har också gått igenom en riktig maze för första gången. En labyrint av buskar. Vi tog oss in till mitten men det tog en bra stund innan vi hittade ut igen.

Fann en ny vän i danska Dennis. På kvällskvisten bjöd han hem oss på fest i hans lilla lägenhet vid Paddington station. Otroligt mysigt område.

Pics: private

matvanor.

Det är ett under att britter inte är fetare än vad de är för medan nästan all frukt är hyfsat dyrt så är varenda godsak, som choklad, chips eller kakor jättebillig.
Är man en ensamstående mamma med tre barn som samtliga ska ha lunchlåda till skolan så är det nog inte så lätt att välja "bra" mellanmål.
Jag har kämpat med att hitta frukostmat. Jag vill inte ha vitt bröd och jag brukar inte äta Nutella till frukost som annars är standard här.
Men skam den som ger sig. Som ni ser hittade jag min frukost till slut.

hemlängtan!

Nu är den här igen. Den där känslan. Jag vill hem.
Det är de små konstiga sakerna jag saknar, sånt jag egentligen inte alls var så fäst vid när jag väl var i Sverige. Saknar Kalles kaviar, personalen på Tesco tittade på mig som jag kom från Mars när jag undrade om de hade kaviar på tub. Saknar knäckebröd, småländska granar, Gunvald, Marabou och så mycket mer så jag slutar nu innan jag börjar gråta.
Får. inte. gråta.
Suttit och kollat upp olika svensk-forum som visst ska vara bra att gå med i. Utflykter, barrundor och chatter avslöste varandra. Jag är helt slut! Men jag tror på det. Känner ju en handfull människor här och ett lite större nätverk vore inte fel.
Letat efter ett extrajobb också. Tydligen ganska lätt att få i vissa barer och klubbar men vill egentligen inget sånt. Det har ingen koppling till min utbildning och jag vill ha något som jag kan ha nytta av i framtiden.

Allt känns nytt, främmande, tungt.

Jag vet att den här känslan går över. Men det är lika bra att skriva ner den.
Så jag aldrig glömmer. Att det faktiskt är ganska modigt och ganska tokläskigt att flytta ensam till ett nytt land.

A day in Greenwich

I lördags var vi, internationella studenter bjudna på båttur ut till Greenwich. Det är ungefär som Djurgården, man kan ta sig dit med bil men båt är klart mysigare.
Väl där strosade vi runt på en marknad, åt lunch och ställde oss på the meridian line, alltså tidsgränsen som löper precis däruppe.

Men framförallt så pratade jag. Med alla. För det var ju liksom det dagen handlade om. Att lära känna folk. Man glömmer ofta hur lång tid det tar att faktiskt bygga en vänskap med någon.
Det finns alltid någon som vill festa med dig men någon du litar på fullständigt, som du kan vända dig till när du är ledsen- en riktig vän. Det är svårare att hitta.

På kvällen var vi ett stort gäng som drog ut på stan. Tjena, vad folk det finns i London! Jag hade hur kul som helst och festade med riktiga gentlemen som höll mig med drinkar. Det är som jag säger, tills vi får lika lön för lika arbete - får de faktiskt hjälpa till lite.

Pics: private